skynda dig älskade
Jag pallar inte med henne, hon är så jävla självcentrerad och elak, men hon fattar det inte själv. Hon tror att det är VI som stänger ute HENNE, hon tror att det är vi som ska lugna ner oss, att det är vi som bråkar.
Så jag orkar inte. Och ja, naturligtvis har Malin dåligt samvete för det också. Att jag inte kvider förlåt då hon börjar gråta över någonting jag sagt eller gjort. Att jag inte tröstar henne då hon gormar om något totalt meningslöst. Men vet ni vad?
DET ÄR INTE MITT FEL. DET ÄR INTE MITT JÄVLA FEL.
Och jag orkar inte deras elaka elaka förväntningar och krav och snällakandomintebaralåtamigvara
Jag trivs bättre med människor som låter mig vara mig själv.
Jag saknar Martin och tussies.
hopp
Men vi har hopp nu, vi har hopp om att ta oss igenom levande. Vi har hopp nu. Och vi bönar och ber och kvider och försöker skratta bort det hela.
Fan,
fan ta att jag börjar ifrågasätta min pessimism
fan ta att det kanske inte alls blir bra
men det fixar sig, vi fixar oss, vi blir bra till slut
'cause i've got magic beans
fan
håll i dig
Självfallet överdriver jag.
Men problem har aldrig känts så konkreta och äkta och mänskliga som nu.
Jag tror
jag tror att jag kanske klarar mig. kanske klarar jag mig denna gången. Men
men
men
dan före dan före dopparedagen
Något slags hus, fast jag undrar om det inte är något slags "boende", sånt där där människor hjälper en med saker, men det fattade jag aldrig. Däremot var det väldigt mysigt där. Det var som sniljegången i miniatyr, och en halva saknades.
Skiljsmässor är fucked up, speciellt när människorna ifråga har levt ett helt jävla liv tillsammans.
Jag undrar om hon är lycklig. Hon är så söt, och hon har världens gulligaste humor. Men hon är så bräcklig och äcklig och ser så vilsen ut i kroppen som var hennes en gång. Jag undrar om hon är bitter. Allting gled ur hennes händer, och den enda som fanns kvar lämnade henne för en gammal gymnasiekompis.
Jag undrar om han är lycklig. "Vi ringer varandra ibland men det är...konstigt," säger hon med sin försiktiga röst och ser på mig och pappa med små blanka ögon.
Jag undrar hur han håller ihop. Jag undrar om den nya förstår.
Jag undrar om han är bitter. Om det gör lika ont på honom, och vad som hade gjort mest ont av alternativen han hade.
men man kan inte styra allting
man får helt enkelt förutsätta att ingenting
ingenting
någonsin
kommer att bli som man har tänkt sig
Men kanske kan det bli bättre
nån gång
UWAGA INWAGA
Hur som helst pallar jag inte.
Jag har saker att göra, och saknar Martin som en liten skit. Men just nu är jag bara så himla trött. Och har huvudvärk. Precis som vanligt XD
Inatt är första natten på kanske två veckor som jag faktiskt kände mig nästan utvilad då jag vaknade. Första dagen som jag inte somnat någon gång under dagen. Visserligen är idag inte slut ännu ><'. Jag kunde inte somna igår, som vanligt, men eftersom engelsklektionerna på måndagmorgnarna är snipp snapp slut kunde jag sova två extra timmar. Och plöstligt hade jag en natt på nästan sju timmar! Yays!
Mamma har lagat mat idag också. Det känns som att hela världen är uppochned.
I'm laughing like mad while you strangle the captain
Tiden är utmattande nuförtiden. Man finner sällan tid att stanna upp;
Jag vill inte stanna upp.
Eftertanke är skadligt, och så fort jag börjar tänka blir jag frustrerad, uttråkad och sorgsen.
Men appropå sorgsen, egentligen är det inte så dumt att sakna och längta. Det är liksom som syre och dynamit samtidigt. Idag kom jag tänka på nätterna på Heljaröd och kände mig riktigt jävla vilsen.
Trots en massa saker som brukade göra ont så är allting plötsligt mycket mera skinande ljust. Mamma klappade ihop ikväll, och jag reagerade ungefär lika hänsynslöst som jag brukar göra. Men på nåt sätt verkar det som att mamma uppskattar mina okänsliga kommentarer, medan Jonatan och pappa hela tiden tycks anse att jag går för långt.
Jag är nöjd nu. Nöjd, kär, elak, miserabel, hungrig, stapplande utmattad, och allmänt småglad.
Exhilaration
Det gör ont att klippa av trådar, och ingen som hade förstått vad det innebär vet om det. Jag tror Jonatan har rätt. Jag tror att jag hade behövt släppa ut hela skiten. Jag hade behövt skrika ut all frustration och känslan av att vara totalt övergiven. Det säger sig självt att det behövs då jag, efter att ha snackat med min bror om det i typ fem minuter, börjar gråta så fort han gått..
Samtidigt känns det onödigt och meningslöst. Vad är det jag slåss för egentligen? Det finns inte, jag vill inte att det ska finnas, jag vill inte ha några låtsaskompisar och jag vill inte leva i en värld som inte finns.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Det värsta av allt är att om jag pratar med någon av dem som skulle fatta skulle dom ändå lägga sina egna värderingar som ett tjockt täcke över alltihop, och så är vi tillbaka i den jävla instängda ensamheten.
Det är ganska svårt faktiskt, det här.
ask me now
Jag var hemma hos David Jönsson igår med Helle, Peter, Jonatan, Rebecka och Benjamin, och det var helt underbart. Det behövdes verkligen. Jag har mått konstigt på sista tiden, det har varit lite för mycket krav, och då var det sjukt skönt med en kväll som var totalt utan awkwardness. Trevligt att träffa Olli också.
Det känns som att saker och ting kommer att fixa sig nu. Allt kommer bli bra. För en gångs skull är jag optimistisk om nånting. Och på fredag är det SMK på malmöfestvalen :D då blir vi glada.
Jonatan har dragit hit Afred, Ninus och Alvas kusin Sebastian, och han är en av de mest extremt
I R R I T E R A N D E människor jag någonsin har träffat. Jag vet inte vad jag ska göra, jag får typ hålla mig hemifrån till torsdag då han åker hem ><.. han typ följer efter mig, slår mig i huvudet och spelar Tokyo Hotel på sin mobil och hävdar att det är punk. Jag säger åt honom att lämna mig i fred, men det funkar tydligen inte. Jag kommer bli totalt galen om jag inte kommer på nåt sätt att komma ifrån honom snart.
And in the day everything's complex
Jag har ätit tre skålar flingor idag XD det kan verkligen inte vara bra..
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Innan idag var det ett ögonblick då jag liksom stannade upp och tänkte på hur mitt liv har blivit.. Är det såhär det ska vara nu? Är det såhär mitt liv kommer vara? Det är ojämnt. Det är det bästa ordet. Skrovligt. Rispar mot min hud. Jag har aldrig tid att känna efter, och då jag väl får det känner jag mig bara tom.
Det var bra att Helle, Olli och Sebastian lyckats få ut mig ur huset vid några tidpunkter idag iallafall. Annars hade jag bara ätit för mycket och blivit småapatisk. Men det ska gå! Det ska gå! jag kan! Det ska gå!
no matter what i say i shut you out
Jag har shorts på mig.
och väldigt ont i magen. Jag åt gnocci (stavning?), och det var faktiskt jätteäckligt. Och min mamma är verkligen helt otrolig ibland, jag pallar inte med henne. Jag fattar ingenting.
Jag tycker nästan det är jobbigt att allting är så vackert ute. Det är smärtsamt att se, för allting är för vackert för att man ska kunna acceptera tanken på att det ska försvinna ganska snart igen.
Jag har en liten lust att gå och gömma mig och inte riktigt dyka upp på ett tag 8-)
Och jag vill ha långt hår igen XD Det är sorgligt hur man går från det ena till det andra till det första och aldrig blir nöjd, men det är ju så livet är antar jag.
Jag.. saknar helheten och gillar inte att ha folk spridda överallt oO
och så är jag lite trött på mig själv och det faktum att min kropp inte verkar tycka om mig.
do you remember the first time we met,
Då känslorna är borta så är de verkligen bara tomma. Äckliga. Nothing is sacred anymore. Så känns det.
Jag vill inte se dem, inte veta av dem. Egentligen vill jag nog inte ha några nya heller. Personer ser så annorlunda ut i annat ljus. De är inte samma personer, men det som är så skrämmande är att de också minns. De har samma minnen som jag, men dom är inte samma.
Jag tycker inte om det, inte alls.
you think i'm dead, but i sail away on a wave of mutilation
Är hemma sjuk sen tinget i helgen. Väldigt mys ting, men det blev lite kallt at times..och nu sitter jag här med konsekvenserna.
Kollade på the notebook innan idag och överaskade mig själv med att vara hemskt glad över att jag inte lever deras liv. Det känns som att jag börjar tappa tron på det hela. Jag orkar liksom inte längre med hela skiten om att hitta nån, det känns så himla överskattat och meningslöst. Verkligen. Jag pallar inte tänka på det. Alltihop slutar bara i skit ändå.
Jag ska fan bli nunna.
Som sagt sitter jag hemma här i min feberyra och har inte så mycket att göra direkt... hade varit lite skönt att duscha, kanske hade man fått lite självkänsla tillbaka, hah.
Eller plugga, det kommer ju knappast bli tid till det -.-.. imorgon är det hemgrupp vid fyra, innan dess måste jag in till stan, efter det ska jag på dragspel på musikskolan...it goes on and on.
Lättja hindrar mig från att göra någonting jag faktiskt har lust med. Det känns inte som att jag kommer lyckas heller.
Men jag är så trött på att vara ett andrahandsval!
Jag är så trött på att hjälpa andra och bära deras bördor och hjälpa dem.
Likväl så gör jag det, för att jag måste, för att det gör ont ändå.
WHAT YOU DID TO ME, I'LL DO TO YOU
Granntanten pratar och ser lite ut som en transvestit. Appropå ingenting. Nu då vi ändå är i farten att dömma folk.
Jag är absolut drabbad sen igår.. har sträckt stora vadmuskeln, någonting är inte fullt som det ska med min vänstra fot, min hals river, mitt huvud bultar och mina blåmärken är en histora för sig själva (speciellt det på armen -.-).. men det var så HIMLA VÄRT DET! vilken kväll. allting annat bleknar. Det var helt fantastiskt. Helt klart den bästa konserten jag någonsin varit på <333
Mutter und fater är i Rom nu, vilket betyder att min tvätt aldrig kommer att bli ren och att jag kommer få gå runt och lukta skit i flera dagar nu eftersom ingen någonsin är hemma och för att jag därför heller aldrig kan tvätta.
Ikväll ska vi på opera med skolan, Macbeth i malmö -.-.. jag är lite tveksam för det hela, men jag antar att man ska vara tacksam. Jag menar, det finns så otroligt mycket mer bull saker dom kunde dragit med oss på...typ nåt biologimuseum XD
ÖÖhh...nu ska jag nog dra till helene
all my dreams, they suddenly seem
Jag isolerar mig idag.
Jag är trött och förvirrad och är inte sugen på att tänka eller vara trevlig eller vara vacker idag. Jag är aningen för trött för att orka konversera med folk, eller bekymra mig. jag behöver allt det där imorgon, så jag laddar idag. Detta lovet har varit långt, händelserikt och en liten bit ödesdigert. Zee end of zhe world. Lite.
(breathe in so deep)
I övermorgon är det skola igen, och det känns ungefär så långt bort det kan komma. Jag är inte så sugen på att gå tillbaka dit, mest för de konsekvenser som det innebär. Jag vill inte träffa folk för tillfället. Jag vill inte fylla min tid med att orka hela tiden. Jag vill inte fylla min tid med att fylla upp andras förväntningar.
(this air is blessed)
Jag känner mig sjukt ensam för tillfället, för jag har ingen som fyller upp min tid. Fast egentligen säger jag väl emot mig själv, i och med att jag inte vill träffa folk, inte orkar tänka folk. Men det är en väldigt förvirrande känsla. På något sätt så hjälper det att ha någon i bakhuvudet, men där är tomt.
(you share with me)
Det känns sådär hopplöst som det gör ibland. Men klockan är fem, jag borde nog klä på mig snart.. och duscha. Annars kommer mina päron bli arga. Dom åker till Rom imorgon. Jättekonstigt. Och jag är på ting då dom kommer tillbaka
WE'RE DOING FINE
Jag börjar tappa hoppet nu. Jag har inte mycket optimism kvar.
WE'RE DOING NOTHING AT ALL
men det fixar sig. det fixar sig alltid. kanske.
jag vill sova
och jag luktar som den där natten för längesen.
bang bang my baby shot me down
oftast samtidigt.
jag älskar allt, jag hatar mig. jag är klumpig och en feg liten skit.
men världen är så stor och så förtrollande. och människor så visa. och musiken så vacker.
Jag förstår ingenting längre. Jag vet inte var jag har hamnat, och jag tvivlar på att jag kommer ta mig härifrån.
Men jag älskar allting iallafall. Jag är så himla tacksam. Och om det inte blir bättre än såhär, kan jag dö nöjd.
